Zodiac visade sig vara precis vad jag ville att den skulle vara. Efter en lagom hård lördagskväll hade jag en lite väl hård lördagsnatt vilket resulterade i en för jävla hård söndagseftermiddag på jobbet. När arbetsdagen började närma sig sitt slut låg tankarna på kvällens film närmare en dålig highschool-komedi än en två och en halv timme lång thriller. Mina ögon kunde dock inte slita sig från det fodral som i 2 veckors tid stått på nyhetshyllan och retat mig med sin inbjudande framsida. Nu måste jag faktiskt se den tänkte jag och med facit i hand är jag nöjd att det inte blev nån risig american pie-kopia.
Det tar nämligen två minuter, sen är jag fast, den mörka stämningen tillsammans med den trovärdiga 60-talskänslan (som jag är ack så svag för) suger in mig och när filmen, efter en fantastisk inledning, drar igång är jag sedan länge förlorad i dess innehåll.
Filmen handlar om en seriemördare i USA som härjade under 60- och 70-talet. Genom krypterade meddelanden skickade till tidningar erkände han morden samtidigt som han hotade att döda fler om han fick som han ville. Zodiac, som han valde att kalla sig själv, mördade så oregelbundet och utan motiv att polsen aldrig kunde förutse vad hans nästa steg skulle vara. Det var dock inte bara polisen som var inblandande i jakten på Zodiac, utan även journalister.
I filmen får vi följa tre huvudkaraktärer, först har vi journalisten Paul Avery, som spelas av den, än en gång, förträffliga Robert Downey Jr. På tidningen där Avery jobbar arbetar även serietecknaren Robert Graysmith, spelad av Jake Gyllenhaal. Robert dras med i dramat genom mördarens fetisch att skicka krypterade meddelanden till redaktionen, samt genom sin vänskap med Paul Avery. Den sista av de tre huvudkaraktärerna, polisen David Toschi, spelas av en fängslande Mark Ruffalo. Ruffalo gör, enligt mig, den bästa rollprestationen.
Filmen utspelar sig över flera år och hoppande mellan tiderna är därför ofrånkomligt. Jag tycker dock att regissören David Fincher gör det på bästa möjliga sätt, utan att spänningen någonsin faller bort. Han visar på ett bra sätt hur våra tre karaktärer utvecklas åt tre olika håll genom deras hårda år jobbandes med fallet. Mordscenerna är fantastiskt obehagliga och jag lever mig verkligen in i Gyllenhaals karaktärs ansträngande försök att hänga efter i Zodiacs fotspår.
Detaljrikedomen i filmen tillsammans med den mörka, obehagliga känslan som ständigt ligger i luften gör att filmen höjer sig ovanför andra liknande thrillers. Hälften fängslande dokumentär, hälften nervkittlande thriller. Att Fincher därtill lyckas få två och en halv timme att kännas som en och en halv, när jag dessutom bara sovit ett par timmar natten innan och är mer bakfull än på länge, gör att jag utan att blinka sätter högsta betyg på denna fantastiska film.
Det tar nämligen två minuter, sen är jag fast, den mörka stämningen tillsammans med den trovärdiga 60-talskänslan (som jag är ack så svag för) suger in mig och när filmen, efter en fantastisk inledning, drar igång är jag sedan länge förlorad i dess innehåll.
Filmen handlar om en seriemördare i USA som härjade under 60- och 70-talet. Genom krypterade meddelanden skickade till tidningar erkände han morden samtidigt som han hotade att döda fler om han fick som han ville. Zodiac, som han valde att kalla sig själv, mördade så oregelbundet och utan motiv att polsen aldrig kunde förutse vad hans nästa steg skulle vara. Det var dock inte bara polisen som var inblandande i jakten på Zodiac, utan även journalister.
I filmen får vi följa tre huvudkaraktärer, först har vi journalisten Paul Avery, som spelas av den, än en gång, förträffliga Robert Downey Jr. På tidningen där Avery jobbar arbetar även serietecknaren Robert Graysmith, spelad av Jake Gyllenhaal. Robert dras med i dramat genom mördarens fetisch att skicka krypterade meddelanden till redaktionen, samt genom sin vänskap med Paul Avery. Den sista av de tre huvudkaraktärerna, polisen David Toschi, spelas av en fängslande Mark Ruffalo. Ruffalo gör, enligt mig, den bästa rollprestationen.
Filmen utspelar sig över flera år och hoppande mellan tiderna är därför ofrånkomligt. Jag tycker dock att regissören David Fincher gör det på bästa möjliga sätt, utan att spänningen någonsin faller bort. Han visar på ett bra sätt hur våra tre karaktärer utvecklas åt tre olika håll genom deras hårda år jobbandes med fallet. Mordscenerna är fantastiskt obehagliga och jag lever mig verkligen in i Gyllenhaals karaktärs ansträngande försök att hänga efter i Zodiacs fotspår.
Detaljrikedomen i filmen tillsammans med den mörka, obehagliga känslan som ständigt ligger i luften gör att filmen höjer sig ovanför andra liknande thrillers. Hälften fängslande dokumentär, hälften nervkittlande thriller. Att Fincher därtill lyckas få två och en halv timme att kännas som en och en halv, när jag dessutom bara sovit ett par timmar natten innan och är mer bakfull än på länge, gör att jag utan att blinka sätter högsta betyg på denna fantastiska film.
No comments:
Post a Comment